Depressionen förvärrades efter elchocker

Första kommentaren från den anhörige:

”Bäste herr doktor är välkommen att nyansera diskussionen efter bästa förmåga, givet att adekvata referenser kan lämnas. Har personligen sett konsekvenserna av denna behandlingsform, efter vilken patienten närmast kunde beskrivas som en sömngångare, utan närminne eller förmåga att orientera sig i sitt eget hem, ett tillstånd som varade ett antal veckor, för att sedan sakta klinga av till ett minimum, men med klart försämrat närminne och frekvent förekommande minnesluckor som permanent konsekvens för en behandling som inte ens kan sägas ge permanenta resultat. Sedan kan bäste herr doktor vara så god att förklara hur han med gott samvete kan snäsa av kritik mot en sådan behandling utan att ens så mycket som prestera ett enda vettigt argument för behandlingen. Joel, Anhörig.”

Mer info angående elchocksbehandlingarna av modern:

Namn:
Joel E, 20 år, Göteborg.
Maria E (mor)

När var detta?
2007

Var gavs elchockerna?
Sahlgrenska

Varför fick personen elchocker?
Depression, ångest, suicidal.

Vilken information gavs innan om elchocker till personen?
Läkaren beskrev behandlingen i stora drag, vad behandlingen gick ut på. Dock nämndes inget om att muskelavslappnande skulle vara nödvändigt för att undvika spasmer och inget nämndes om allvarligare skadeverkningar såsom inträffat. Inte heller tog de upp att behandlingen inte nödvändigtvis skulle ha någon positiv effekt alls. Detta framkom först efter behandlingen avslutats.

Vad blev personen lovad som ett resultat från ECT?
Läkaren sa att behandlingen skulle kunna ‘bota’ henne, eller åtminstone lindra problemen, och detta i mycket högre utsträckning än hennes medicinering. Långvarigt.

Uppnåddes detta resultat?
Nej, snarare det motsatta. Depressionen förvärrades, närminnet försvann i praktiken, om än tillfälligt, men hon har fortfarande stora minnesluckor väldigt ofta (även då minnesluckor förekom emellanåt innan behandlingen, fast i mycket liten utsträckning jämförelsevis).

Berättade någon för personen om vilka bieffekter som elchocker har?
Läkaren nämnde att vissa problem med närminnet var en vanlig, tillfällig biverkning av ECT. Inget nämndes om långvariga eller permanenta biverkningar, skadeverkningar, förlust av hjärnceller eller något åt det hållet ens.

Kände personen sig tvungen att acceptera elchocker som ”behandling”?
Nej, men hon litade ju på läkarens ord.

Hur många el-chocker fick personen (antal el-chocker och under hur lång tid)?
11 behandlingar, två per vecka, sex veckor.

Hur upplevde du att personen förändrades?
De första veckorna var hon i ett närapå konstant förvirringstillstånd. Disträ, frånvarande. Inget närminne. Väldigt trött och nedstämd. Både jag och hennes fästman reagerade på detta. Efter en tid efter avslutad behandling klingade det av, men de utlovade resultaten uteblev. Vad värre är, problem med vad som tidigare var sporadiska minnesluckor, inträffar numera dagligen.

Fanns det andra personer i den personens omgivning som reagerade på hur han / hon förändrades?
Hennes fästman, bland andra.

Har personen berättat för någon psykiatriker om de dåliga saker han / hon upplevt som resultat av el-chocksbehandling? Om så, vad har han / hon fått för svar?
Hon beskrev problemen hon upplevde för sin terapeut. Denne svarade att tyvärr blir inte alla hjälpta av ECT, men att det har haft positiva resultat för andra.

Tycker du att personen är berättigad till en ursäkt och skadestånd för de el-chocker han / hon fick?
En ursäkt åtminstone, och om skadorna kvarstår (de har redan varat i över ett halvår) borde också skadestånd vara på sin plats. Misstänker att Sveriges enade läkarkår inte håller med mig på den punkten. De borde ha gett mer detaljerad information av vad behandlingen innebär, vad chanserna är att den har någon positiv effekt, och de borde -definitivt- ha nämnt att behandlingen kunde vara skadlig. Än bättre, de borde inte ha nämnt att behandlingen existerade i retrospekt.

Att de formligen kastade ut henne från avdelningen efter att behandlingen var avslutad var verkligen att gnida salt i såren, särskilt då grunderna för detta var att hon bröt mot reglerna vid ett isolerat tillfälle, i vad som i rättslig prövning garanterat skulle ses som sinnesförvirring, överdoserade sin antidepressiva medicin som direkt konsekvens av att hennes redan akuta problem blev -värre- av behandlingen (man blir ju inte precis inlagd för att man känner sig lite hängig). Man kan diskutera lämpligheten i att kasta ut en djupt och kroniskt deprimerad, självmordsbenägen människa från en psykiatriavdelning för att hon agerade i desperation för att lindra sin ångest med hänvisning till en regel någon byråkrat petade ihop för att hålla ordning och reda i korridorerna på bekostnad av patienternas vård. Lämpligare hade varit att se till att hon inte hade möjlighet att överdosera. Det är en sluten avdelning, hur svårt kan det vara att se till att patienten inte rycker åt sig en burk piller och häller i sig dem? En avdelning med uteslutande mentalt instabila människor – många av dem självmordsbenägna – det säger sig självt att man inte ska låta patienterna ha någon som helst tillgång till receptbelagda mediciner utan direkt övervakning.

Vad jag ser är detta bara ett fall i mängden. Lycka till med att få slut på fanskapet.

Slutkommentar från den anhörige:

”Hej, Den svenska pressens modus operandi är om möjligt vidrigare än den läkarkåren uppvisat, och jag ifrågasätter starkt deras motivationer, och tvivlar på deras förmåga att rapportera objektivt och sakligt. Huruvida en anmälan till myndigheterna är önskvärt är något jag diskuterat med min mor, men hon har inget förtroende för deras vilja att se problemen. Vidare tycks tack och lov huvuddelen av problemen ha avtagit under de senaste åren, så om målet är att visa på -permanenta- skador är hennes fall inte idealiskt i det avseendet (läkaren kommer dessutom antagligen att påstå att problemen hon hade stammade ur användningen av antidepressiva mediciner, ett väldigt bekvämt faktum som egentligen inte kan motbevisas i efterhand).

De underliggande problemen ECT skulle åtgärda är kvar, så det bästa man kan säga om läkarkårens insatser är att behandlingen var ineffektiv – om man då bortser för den tid hon förlorat och det förkastliga bemötande hon fått. Den attityd man har gentemot psykiskt sjuka för är bara marginellt bättre än den var för femtio år sedan, och det sker på sådan skala, och med sådan likgiltighet… ja, jag behöver nog inte måla dig en bild. Den här striden har vi varken ork, medel eller vilja att utkämpa, men jag hoppas innerligt att någon har det i sig. Det är något ruttet i Sverige. Frid, Joel”


Har du själv dålig erfarenhet av elchocker?

Vet du någon som har råkat illa ut?

Berätta din historia och hjälpa andra!

Du hjälper då även dig själv. Du kan vara fullständigt anonym.

Berätta din historia här.
Säg vad du tycker om elchocker här.

Bookmark and Share