Det känns som jag har blivit våldtagen

Detta är en kopia på en anmälan som en person har gjort efter sin ECT-behandling.

”Jag vill anmäla att jag har blivit utsatt för allvarlig vårdskada av ECT-behandling, med bestående skador på närminnet, långtidsminnet och personlighetsförändring.

Varken jag eller min man har fått någon information om de eventuella bestående biverkningar som ECT-behandling kan ge.

Jag har inte blivit erbjuden en neurologisk utredning för att se vilka eventuella skallskador jag har fått och jag har inte heller fått hjälp med att försöka få mitt minne tillbaka.

Jag anser att jag har blivit felbehandlad. Jag och min man skulle aldrig ha accepterat ECT-behandling om vi hade vetat de vi vet i dag.

Jag har aldrig haft några psykologiska problem eller fått behandling inom psykiatrin innan den här händelsen. Jag har heller aldrig haft någon som helst minnesförlust i mitt liv före ECT-behandlingen.

Under en längre tid (ca två år 2007-2008) drabbades min familj av flera jobbiga händelser som jag inte kommer ihåg.

Den 24 februari 2009 bestämde jag och min man att han skulle ta mig till Huddinge sjukhus där jag blev intagen på den psykiatriska kliniken eftersom jag hade
hörselhallucinationer. Efter en vecka eller så rekommenderar min läkare Victoria Skoglund ECT behandling, som hon anser vara en effektiv behandlingsmetod som kommer att göra mig friskare fortare. Bieffekterna på närminnet är övergående och kortvariga. Min man och jag accepterar, efter att ha läst broschyren angående ECT behandling.
I denna nämns ingenting om bestående biverkningar.

Jag börjar ECT-behandlingen den 10 mars 2009. Vi litade då på läkaren och den svenska sjukvården, det gör vi inte längre.

Redan efter de första ECT-behandlingarna visar jag tecken på svår minnesförlust när det gäller närminnet. Jag hittar inte till min egen soptunna och besticklåda fast jag har bott i samma hus i över tjugo år. Jag hittar över huvud taget inga saker i huset. Jag glömmer de flesta av de möten och sjukvårdstider jag har fått. Jag kommer inte ihåg att jag inte heller får köra bil. Jag kommer hem med bilen helt rispad på ena sidan men kommer inte ihåg vad som har hänt. Jag inreder vårat kontor, tapetserar om ett rum, men kommer inte ihåg att det är jag som har gjort det. Jag upprepar tex.” titta vilken fin plånbok jag har köpt” tio gånger om dagen till samma person, vilket påminner mer om en patient som har fått skallskador.

När jag vill sluta med ECT-behandlingen efter ett antal gånger blir jag övertalad av min dåvarande läkare att fortsätta. Till slut bestämmer jag, min man och min familj, att det får räcka. Jag har trott att jag fått 12 ECT-behandlingar, men min nya läkare informerar mig om att jag fått 22 ECT-behandlingar unilateralt. Min man tror att jag har fått vissa behandlingar bilateralt, vilket kan ha varit mer skadeverkande, eftersom de var han som tvättade bort gelen på båda sidorna av mitt huvud efter ECT-behandlingarna, inte bara på den ena sidan. Det här var efter de första ECT-behandlingarna på sjukhuset.

Varför fortsatte man med ECT-behandlingarna när hörselhallucinationerna försvann? Hur många fler ECTbehandlingar tänkte min läkare ge mig om vi inte satt stopp?

Ganska snart visar det sig att jag har problem även när det gäller långtidsminnet. När jag kommer tillbaka till min arbetsplats i början på hösten 2009, känner jag inte igen
någon av mina 200 arbetskollegor, förutom kanske min chef och någon till. Jag kommer inte i håg en enda av alla mina arbetsuppgifter. Det enda jag vet är att jag har en e-mail adress. Jag kände mig väldigt stressad och rädd. Jag har fått lära upp mig allt från början. Utan det stöd, förståelse och hjälp som jag har fått från min man, mina barn, familj och mina närmaste arbetskollegor, hade jag aldrig klarat det här.

Jag har nästan tappat bort all min engelska.

Jag kommer inte ihåg resor Jag kommer inte ihåg min resa till min syster i Schweiz 2008, hennes hus, eller hennes alpstuga. Däremot kommer jag ihåg deras hus i Södra
Frankrike, där jag har varit många år tidigare. Jag kommer inte ihåg att jag har varit i New York och i World Trade Center. Jag kommer inte ihåg mitt eget bröllop 2007, inte heller min systers. Jag har svårt med lokalsinnet, jag kommer inte ihåg platser och kan inte se dem framför mig.

Det är svårt för mig och min familj att bedöma hur mycket av mitt minne som är borta, men jag tror att jag har förlorat ungefär 4 år av mitt minne före ECT-behandlingarna, kanske mer. Under snart två år har jag försökt att pussla ihop en trasig hjärna, ett enormt pussel där massor av pusselbitar saknas.

Närminnet har med tiden förbättrats men jag har fortfarande stora problem. Jag kan bestämma saker med min man på morgonen, men kommer inte ihåg någonting
av det på kvällen. Jag köper en present, men har tappat bort den innan jag har kommit hem.

Min familj och vänner tycker att jag har förändrats personligen. Min man tycker att jag har blivit småkorkad. Jag är inte alls lika utåtriktad, social, snabb och glad som innan, utan numera frånvarande och tyst. Jag är långsam och tar inga initiativ till samtal. Jag har känt mig väldigt folkskygg eftersom jag inte vet vilka jag känner eller vilka som känner mig. Jag har svårt att följa med i sociala sammanhang för att jag kommer ju inte ihåg vad som har hänt. Jag vet inte vad som hänt i mina vänners och min familjs liv, vad vi har gjort tillsammans eller vad som har hänt i världen de senaste åren.

Det känns som att jag är dum i huvudet, som att det inte kopplar i hjärnan. Jag lider av det här varje dag och jag har förlorat allt mitt självförtroende. Jag har blivit erbjuden psykologisk hjälp, men eftersom jag inte kommer ihåg någonting av det vad som hänt åren innan ECT- behandlingarna, så kan jag bara prata om min minnes
förlust och hur illa jag mår av den.

Det känns som jag har blivit våldtagen.

Det känns som min hjärna har blivit våldtagen med bestående konsekvenser. Vilken människa vill leva utan sin hjärna och sina minnen?

Jag hoppas att det som har hänt mig aldrig kommer att hända er, era anhöriga eller era vänner. Jag hoppas att det inte kommer att hända någon.

När vi kommer in som patient till ett sjukhus lägger vi våra liv i läkarens händer, vi inget annat val än att lita på honom/ henne att vi kommer att få en så bra vård som
möjligt, samma vård som om de skulle ge till sitt barn, syster, mamma,etc…

Jag har svårt att tro att Victoria Skogslund och Överläkaren Ibrahim Issac skulle låta behandla sin egen familj med ECT.

Jag hoppas att sjukvården i framtiden kommer att förbjuda ECT- behandlingar och ge patienterna mer tid att bli friska med medicin och annan vård. Jag tror att det kommer att kosta samhället mycket mindre i det långa loppet och ge friskare och nöjdare patienter.

Slutligen, jag har fått hjälp att skriva den här anmälan tillsammans med min familj.”


Har du själv dålig erfarenhet av elchocker?

Vet du någon som har råkat illa ut?

Berätta din historia och hjälpa andra!

Du hjälper då även dig själv. Du kan vara fullständigt anonym.

Berätta din historia här.
Säg vad du tycker om elchocker här.

Bookmark and Share