Elchocker var en mardröm för mig!


”Jag har fått ECT själv vid sex tillfällen mot min vilja, som medicin mot depression. Läkarna försäkrade mig om att det var helt ofarligt och sa att antingen så väljer jag ”frivilligt” ECT i minst sex, helst tolv, episoder eller så lägger dom in mig enligt lagen om tvångsvård i tre månader. Valde jag ECT behövde jag inte ens stanna över natten. Jag tyckte inte jag hade mycket val men eftersom läkaren gav mig hundraprocentiga garantier på att det var helt ofarligt så gick jag med på det förstås.

Det första som hände efter min ECT var att jag vaknade upp helt utan minne av vad jag var eller vad som hade hänt. Efter en stund kom en del tillbaka, men läkarna frågade bara hur jag mådde och skickade sen ut mig på gatan igen. Förvirrad irrade jag jag runt och försökte hitta hem, men jag visste inte var jag bodde. När telefonen ringde såg jag att det stod ”Mamma”, men jag visste inte vem mamma var. Jag hörde en röst men kände inte igen den. Och jag tror jag ändå är förhållandevis lätt drabbad av ECTn.

Ett år senare började jag läsa psykologi på högskola och efter många diskussioner med dom i psyklabbet så stod det klart för mig att ECT inte alls är ofarligt. Tvärtom är det fullständigt tveklöst bevisat att det sker en fysisk skada (nervceller som dör och som inte kan återskapas via neurogenesis), även om den förvisso kan vara helt ofarlig i teorin. På skolan hade man helt övergett all ECT forskning och gått vidare till nyare teknik, där man istället för att ge elstötar bara med en elektromagnetisk puls kan stimulera produktion av signalsubstanser istället – och detta till synes helt ofarligt, utan bedövning och utan några bieffekter.

Trots att detta är allmän kunskap inom vården så fortsätter man med ECT, ja, man ökar den till och med. Jag är ingen motståndare till tanken på elchocker i princip, men när man ger potentiell farlig behandling med motiveringen ”det funkar, men vi vet inte varför” så är det uppenbart inte vetenskap. ECT är rent kvacksalveri, även om det funkar för många. För mig var det en mardröm, även om jag vet andra som drabbats värre.

MvH Johan”