Förbättringar av elchocker

En försåtlighet med ECT är att dess förespråkare ibland, med fog, kan peka på att deras patienter som fått ECT verkligen blivit (tillfälligt) bättre. Det de då dock ej påpekar är anledningen till denna förbättring hos den enskilde patienten.

Anledningen till att man ibland ser ”förbättringar”, i form av bättre humör, hos patienter som utstått ECT, är att de har påförts en hjärnskada av ECT:n.

Det är ett, bland neurologer, välkänt fenomen, att patienter som genomgått traumatisk (yttre våldspåförd-) hjärnskada under utläkningstiden kan uppleva ett eufori (lyckorus)-liknande tillstånd. Detta euforitillstånd kan kvarstå under större delen av konvalescenstiden.

Men, observera, att själva villkoret, för att patienten skall uppleva eufori, är att patientens hjärna har påförts en allvarlig skada. Ingen allvarlig hjärnskada – ingen eufori.

Sambandet mellan påförd hjärnskada och eufori observerades redan på 1800-talet, inom psykiatrin. Man visste inte de bakomliggande orsakerna, men såg empiriskt (genom observation) ett samband. Detta samband gick man till verks med, kliniskt, genom att man (psykiatrerna, alltså) konstruerande den sk. ”box-stolen”, där patienten spändes fast i en stor, stadig trästol, försedd med läderremmar, och som var fastskruvad i golvet, varpå en träramskonstruktion (ett trähjul) med en mängd tyngdförsedda boxhandskar sattes i rotation och anbringades mot patientens huvud. Avsikten var att påföra patienten medvetslöshet, genom boxhandskarnas verkan på patienten. Ju bättre ”punch” – desto bättre behandling.

Detta var före ECT:ns tid och box-stolen gjorde då samma ”jobb” som ECT:n senare kom att utföra: Att påföra patienten allvarliga hjärnskador.

Det finns tre slutsatser att dra av detta:

1) Patienten upplever bara den ”positiva” effekten av hjärnskadan under dess utläkningstid – därefter är patienten tillbaka vid samma läge som före elchocksbehandlingen – och måste då få förnyad elchocksbehandling (nya permanenta hjärnskador), för att känna sig ”må bra” igen. Detta medför i sin tur ett förhållande, som ligger så långt ifrån läkargärningen, såsom uttryckt i Hippokrates (läkaranfaderns) ed, att inte skada, som man kan komma: a) Patienten får ett ständigt minskande antal hjärnceller och ett ständigt ökande antal dysfunktionella hjärnceller, b) patienten får en ständigt ökande mekanisk skada på hjärn- och blodkärlsstrukturer, och c) patienten får en ständigt ökad risk, pga föregående punkt, att få hjärnblödning eller blodpropp i hjärnan och en ständigt ökad risk för invaliditet pga detta.

2) Eftersom den ”goda” verkan som ECT, enligt dess förespråkare, har på patienter, i själva verket är euforitillstånd, i utläkningsprocessen efter fysisk hjärnskada, så är alltså påförd hjärnskada en absolut grundförutsättning, för att ECT skall ”fungera”.

3) När psykiatrer säger att ECT är ”ofarligt”, så motsäger de sig själva. Själva grundförutsättningen, för ECT:s ”goda” verkan, är att patienten påförs hjärnskada och att patienten således utsätts för risk. Ingen hjärnskada – ingen posttraumatisk utläkningseufori – ingen ”god” ECT-verkan.

4) Om ECT är god läkarbehandling, enligt god läkarsed, vad är då den ultimata ”välbehandlade” ECT-patienten? En patient, helt utan hjärnceller?

Det står fullständigt klart att ECT, till sin natur, inte är mer sofistikerat än den box-stol, som de nuvarande ECT-gärningsmännens tidigare kollegor använde på 1800-talet.

En träpåk, svingad mot ett huvud, utanför en grotta, vid Serengeti-slätten i Kenya, för 30 000 år sedan, skulle ha varit lika ”effektiv”.


Har du själv dålig erfarenhet av elchocker?

Vet du någon som har råkat illa ut?

Berätta din historia och hjälpa andra!

Du hjälper då även dig själv. Du kan vara fullständigt anonym.

Berätta din historia här.
Säg vad du tycker om elchocker här.

Bookmark and Share