“Efter en viss tvekan till detta flöde av information så kan jag också bifoga något hit.
Ngn gång på mitten av 60-talet fick jag 8 st elchocker på S:t Görans psykklinik i Stockholm.
Jag motsatte mig i det längsta den behandlingsformen eftersom jag såg de som hade blivit behandlade o hur de var mer eller mindre ”zoombiaktiga” i sitt beteende.
Ville naturligtvis inte själv bli sådan.
Jag spydde ordentligt efter behandlingarna.
Av den perioden vet minns jag inte mycket annat än att jag fick ett curarederivat.
Curare förlamar andningen i naturlig form.
derivat= (utvunnet ur) med nödvändighet eftersom den andningsförlamande delen av Curare är borta.
Clarence Crafoord gav mig behandlingarna.
Vad jag vet så har han en avliden släkting som var mycket skicklig hjärnkirurg.
Med samma namn.
Vad många inte vet är att författaren Ernest Hemingway fick elchocker.
Han hade råkat i svår depression o blev rekommenderad elchocksbehandling av en släkting.
Minns inte orsaken men tror att det var en kvinna med i sammanhanget.
Han ville inte först ha denna behandling men lät sig övertalas till att ta emot den till slut.
På den tiden så var effekten förödande och Hemingway fick så svåra minnesluckor att han fick ge upp sitt skrivande. Det gjorde honom så modfälld att inte längre kunna skriva så han sköt ihjäl sig.
Huruvida jag fått skador eller inte kan jag inte avgöra. MEN att skicka elektriska impulser in i en människas hjärna framstår för mig som ren dårskap.
Man stör ut det känsliga elektriska samspelet i hjärnan. Som är ofattbart komplicerat.
Det som är det mest stötande är att de människor som har ställt sig till förfogande för att utföra detta inte har ställts till svars för sin flathet o okunnighet.
Alla människor skall ha rätt att försvara sitt handlande i ett samhälle med mänskliga rättigheter.
Men att köra in elektriska impulser in i andra människors hjärnor o tro att det skulle vara ofarligt är så pass naivt att man har svårt att tro att högutbildade läkare har missat en såda’n självklarhet.”