Pernille förlorade minnet efter elchocker, sk. ECT-behandlingar

ect-familie-journalen-dk-2

Pernilles problem blev inte tagna på allvar

pernille-ect-2

Original artikel i Familje Journalen-1 l Familje Journalen-2

Se även en artikel om henne i Ugeavisen

Hundratals människor har fått skador efter elchocksbehandlingar

Jag kan inte minnas att jag födde min dotter

Av Johan Isbrand
Foto:Torkel Dyrting

Våldsamma upplevelser på jobbet utlöste en depression hos Pernille Frandsen . Hon blev behandlad med elchocker vilket medförde att hon förlorade sitt minne. Men hon har det bra idag. Dagböcker och bilder ersätter hennes minnen.

Pernille Frandsen från Vejle minns försvinnande lite från sitt 42-åriga liv . Och de saker hon minns här och nu, kan hon mycket väl ha glömt imorgon . Ändå är hon i princip vid gott mod och nöjd med livet som hon har med sin pojkvän, Joakim Morch 34 år, och deras dotter Sascha 11 år gammal . De två upplevelser hon tydligt minns är ironiskt nog ganska obehagliga. Det var de två upplevelserna som utlöste den depression, som drabbade henne under 2009. Och det var början till de svårigheter hon brottas med idag.

  – Jag är ursprungligen social -och hälsovårdsarbetare och händelserna ägde rum på den barn-och ungdomsgård, där jag jobbade i 10 år . Den första handlade om en flicka i Saschas ålder som förlorat sin mor . Hennes familj kontaktade mig på jobbet och berättade det, och jag kommer tydligt ihåg den känsla av hjälplöshet som slog mig . Den lilla flickan hade till den grad krupit under mitt skinn, att jag bara ville att hon skulle komma till mitt hus och bo . På grund av att jag själv hade blivit mamma, hade jag plötsligt känslor inblandade på ett mycket oprofessionellt sätt.

En uppenbarelse på TV

  – Därefter hade jag en upplevelse med en berusad och mycket våldsam ung man. Han var mycket högljudd och hotfull, och jag var ensam i tjänst. Så småningom kom polisen och plockade upp honom, men ångesten jag hade i kroppen varade länge, säger Pernille.

  – Jag fick all hjälp och stöd jag behövde från ledningen . Och då bestämde jag mig för att ta ledigt och skaffa mig en pedagogisk utbildning . Det var när jag kom tillbaka på jobbet som det gick fel .

Upplevelserna levde nämligen fortfarandede kvar i henne. Det slutade med att hon blev inlagd på Vejle sjukhus psykiatriska klinik med en depression . Och som ett led i behandlingen fick hon ECT – i dagligt tal mer känt som elchocker . Hon minns ingenting från den tiden, och när hon fortfarande kan beskriva vad det var som hände, är det därför att hon har fått det återberättat om och om igen. Saken är den, att hon i tiden som följde upplevde minnesförlust och koncentrationssvårigheter .

  – Plötsligt hade jag problem med att känna igen folk. Och även ganska nära saker var borta ur minnet: Jag kunde inte längre minnas min syster. Och värst av allt, jag kunde inte minnas att jag hade fött Sascha .

Under åren 2009-2012 var Pernille inlagd på sjukhus flera gånger, utan att hon vid något tillfälle kände att hennes ångest togs på allvar. När samtalen kom in på hennes försämrade minne, fick hon konsekvent veta att problemet antagligen berodde på att hon var deprimerad.

  – Det var förnedrande och jag kände ibland att jag höll på att bli galen . En scanning av min hjärna visade ingenting. Och en neurologisk test visade visserligen att mitt minne var extremt dåligt, men det förklarades med att jag var deprimerad när den gjordes. Dessutom fick jag under den perioden många olika typer av läkemedel, av vilka några orsakade mig att gå på och andra gjorde mig yr eller fick mig att känna som om jag var i en bubbla, säger hon.

Allt förändrades dock när en DR1-sändning med titeln ” En chock i hjärnan ” om konsekvenserna av ECT, visades i TV i februari 2012.

pernille-ect-3

  – Vi var helt oförberedda på vad som väntade oss när vi satt framför TVn. Men Sascha sa flera gånger under programmet: ”Det är som du, mamma!” Och sant nog: Här fanns en huvudperson som hade det exakt som jag. Jag kände det nästan som det var mig själv jag såg på. Och det gick upp för mig, att jag inte var ensam om att ha det på det sättet.

  – Tillfälligtvis hade jag redan nästa dag ett möte med överläkaren på den psykiatriska avdelning, som hade haft hand om mig hela tiden. Redan innan jag ens hunnit säga något, sa hon att hon hade tänkt på mig under hela sändningen. I det ögonblicket upplevde jag för första gången att jag och mina problem togs på allvar. Och jag har inte varit på sjukhus sedan dess.

  – Läkarna erkänner alltså nu att ECT har inneburit allvarliga konsekvenser för mig . Men jag skulle gärna vilja att man undersökte saken helt och kanske blev överens om att inte använda ECT så ofta. Min sak har legat hos Patientförsäkringen i 10 månader . Men en direkt ursäkt och ett erkännande att ett fel har begåtts skulle betyda mer för mig än en miljon kronor, säger Pernille, som nu är i pensionsåldern och tillsvidare två gånger i veckan har besök av en hemsamarit, som hjälper henne att strukturera vardagen .

Då FamilieJournalen kontaktar Pernille för att boka tid för intervjun, varnar hon för att hon mycket snabbt blir trött och att hon hade blivit helt uttröttad efter bara 15 minuter när hon fick besök av en reporter från lokaltidningen. Hon klarar det bra nu under den timme som intervjun på dessa sidor varar. Men hon får också bra stöd från sin lilla familj: Sascha och inte minst Joakim, som hon kärleksfullt kallar sin klippa och som hjälper till att hålla reda på de fakta som ständigt tenderar att försvinna från Pernilles medvetande.

  – Hittills finns det inga tecken på att det blir bättre med hennes minne. Snarare tvärtom , hon blir lätt trött,säger han.

Blir lätt trött

Paret lärde känna varandra när de en tid var bartenders på var sitt värdshus i Vejle. Under småtimmarna efter jobbet möttes de i stadens nattliv och träffades av Amors pilar . I dag är Joakim bilhandlare med egen verkstad .

  – Jag är lycklig över att jag har ett bra nätverk. Dit räknar jag inte bara räknar min familj utan även några fantastiska väninnor . En av dem kom nyligen över med långa brev som jag skrivit till henne och andra saker, som hon har fått från mig genom åren . Hon hade sparat allt och tog dem med för att hjälpa mig att minnas . Lyckligtvis har jag också själv varit bra på att skriva dagbok och klistra in bilder. Det är en stor hjälp för mig nu, men för min skull har vi naturligtvis systematiserat det: Vi skickar bara bilder från semestrar, födelsedagar och andra händelser med tillhörande text till ett företag, som tillverkar små , ​​inbundna böcker av det. Då kan Sascha och jag sitta och läsa dem tillsammans . För det har faktiskt varit värst för henne, att hennes mor på det sättet går och glömmer alla de underbara upplevelser som vi har i vardagen .

  – I köket har jag en tavla där jag under varje dag i veckan skriver ner allt som jag skall göra under veckan . Det är en stor hjälp. Men den bästa träning jag har idag är faktiskt något jag själv kom på, när det gick upp för mig att jag tidigare varit skicklig på att sy . Jag har ordnat mitt eget syrum i huset . Och även om jag ännu inte är lika bra som när jag sydde dopklänningar till min väninnas två barn, har jag vid det här laget blivit ganska bra på att sy färgssprakande ormar. Jag gör det tillsammans med Sascha. Det är vår gemensamma hobby och ett sätt att vara kreativa tillsammans.

  – Jag har i dag svårt att komma ihåg folk . Det finns ibland en del som blir upprörda över det, om de inte känner till historien om vad som hänt mig. Men det är inte heller lönt att stå och spela clown och säga ”Oj, jag kan knappt komma ihåg dig!” Då hellre säga som det är.

  – Jag har dagar då jag lätt blir stressad över de få saker jag ska göra. Men jag mår bra och blir bättre och bättre. Och bortsett från lite att somna på och lite att vakna upp på, har jag inte fått medicin på sex månader, berättar Pernille Frandsen.

Bildtexter:

”Familie Journal klockan 15 ” står det överst på tavlan, där alla veckans sysslor och avtal antecknas,
så Pernillle inte glömmer dem.

Enligt Pernille är det inte minst hennes kära familjs förtjänst att hon har ett bra liv idag .

  – Lyckligtvis älskar Sascha också att sy, så nu har vi den här saken tillsammans .
Det är min egenhändigt upptäckta rehabilitering.

Efter artikeln gör Pernille följande kommentar:

  – Det finns ett fel i artikeln som är lite tråkigt. Jag är faktiskt mycket emot att man ger medicin till folk som inte är sjuka. Jag var nästan som en försökskanin för medicin, eftersom läkarna inte ville erkänna att ECT var orsaken till mina svårigheter. Och jag vet nog att andra inte tycker det är något särskilt, men för mig är det. Jag är mycket emot medicin om man inte lider av en sjukdom och jag lider inte av en sjukdom och jag tar inte medicin överhuvudtaget. Ville bara säga detta.

Översättning till svenska av artikeln: Inga Larsson november 2013.


Har du själv dålig erfarenhet av elchocker, ECT?

Vet du någon som har råkat illa ut?
Berätta din historia och hjälp andra!

Du hjälper då även dig själv. Du kan vara fullständigt anonym.
Om du vill så kan du även få hjälp att anmäla.
Berätta din historia här.
Säg vad du tycker om elchocker här.

Bookmark and Share