Skrev till Uppdrag Granskning och berättade om mina upplevelser av ECT

En ung tjej skrev till Uppdrag Granskning och berättade om sin upplevelse av elchocksbehandling, ECT.

”Detta jag skriver nu, är något som är så klart för mig. Läkaren S.N kommer in till mig på rummet och frågar vad dem kan göra för mig och jag säger att jag vet inte, för att jag vet ju faktiskt inte. Jag skäms samtidigt över min situation och jag vill bara få ett slut på det. S.N tittar allvarligt på mig och sedan säger han, ”vi har ett sista alternativ, ECT-behandling.” ”Det är den sista utvägen.” Han förklarar vad det handlar om och han säger att de biverkningar man kan få är ”huvudvärk direkt efteråt och så kan det påverka ditt minne samma dag.” Jag tänkte, ”sista utvägen” det var det som ekade i mitt huvud, Den sista utvägen. Jag sa ”Ja” till ECT-behandling. Jag bad dem samtidigt informera min mamma om denna behandling, jag var ändå lite osäker på vad det var för något. Jag var 19 år gammal.

Det står också i journalen: ”dr S.N föreslår ECT med start imorgon då han bedömer att pat trots allt kan ha en depression.” Ja, jag vill inte ens kommentera detta.

Dagen efter får jag min första behandling. Det är första gången som jag sövs överhuvudtaget. Jag avskyr att folk tar i mig och jag avskyr att tappa kontrollen. Dessa sövningar blev ett nytt trauma för mig.

Denna första behandling, journal kommentarer: ”Lång kramptid får extra Pentohalnatrium 50+50 och 2,5 mg Stesolid för att bryta krampen.” Krampen varade i 2,0 min. Jag fick extra sömnmedel och stesolid, detta talade de om för både både mig och min mamma, då jag inte alls mådde speciellt bra när jag kom till avd. Dagen efter var jag euforisk. Jag dansade nästan på moln. Wow! Tänkte jag, tänk om det var så här enkelt. Men det var det inte. Jag gick tillbaka ganska mycket de kommande dagarna och efter den avslutande behandlingsserien, då jag fick ECT-behandlingar varannan dag. Efter dessa 12 dagar hade jag hunnit med att börja med DBT-gruppen, bli utskriven till c2, komma tillbaka samma dag till PVA på grund av självmordstankar och jag hann försöka ta mitt liv än en gång.

Av dessa 6 behandlingar krampade jag för länge 3 av de gångerna, jag och min mamma blev informerade om en av dessa gånger. Det står i mina papper, kom ihåg att ta med en ampull Stesolid. Då jag hade en risk för att krampa för länge.

Under dessa behandlingar kände jag inte igen mina vänner och en del dagar visste jag inte vem min mamma var. Jag visste inte vilka de var som hade varit och hälsat på mig och jag visste inte vad vi hade talat om överhuvudtaget.

Jag föll tillbaka till nästintill samma stämningsläge och hade självmordstankar när jag skrevs ut.”

Läs hela hennes upplevelse av ECT här


Har du själv dålig erfarenhet av elchocker?

Vet du någon som har råkat illa ut?

Berätta din historia och hjälpa andra!

Du hjälper då även dig själv. Du kan vara fullständigt anonym.

Berätta din historia här.
Säg vad du tycker om elchocker här.

Bookmark and Share