Tusentals Liv Har Förstörts Av Psykiatrins ECT-behandling

”Hej,
Egentligen hade jag bestämt mig att inte ha ett lönearbete och därför sa mig upp på mitt gamla jobb hösten 2008. Jag fyllde då 60 år och kände att jag ville skapa ett mötesplats för människor med ”psykiska problem”. Det var ett behandlingshem med psykodynamisk grundsyn där jag jobbade och uppfattade mitt arbete mycket meningsfullt. Men i en svag stund, otryggheten tog över mig och jag tackade ja till ett annat jobb på ett HVB hem. Här 75% av klienter var över 40 år och det var också det som delvis influerade mig och jag tackade ja till jobbet. På detta ställe var dessa människor mer eller mindre förvaringsobjekt. (Jag tror placerare hade kommit fram till att dessa personer kan inte utvecklas och var inte motiverade att satsa på dem.) Jag drar denna slutsats för att det inte fanns någon terapeut på stället och antalet personal var för få att kunna erbjuda klienter några aktiviteter.

Jag tackade ja till jobbet för att jag såg att genom att jobba där jag kunde höja deras livskvalitet och samtidigt kunde både de och jag växa som människor. Den uttalad policy på detta hem var KBT. Jag har inte mycket till övers för KBT samtidigt var det inte ett hinder för mig att jobba där. Här fanns en kvinnlig klient i runt 57 års ålder som fick etc behandling. Vi kan kalla henne Doris. En mycket trevlig person med många goda egenskaper. Hon var mjuk och empatisk. Jag ifrågasatte detta men min chef förklarade att det är det enda som hjälper henne eftersom hon inte kunde få psykofarmaka. (jag har glömt, men det fanns någon anledning till detta att varför hon inte kunde få psykofarmaka). En dag åkte jag med henne till Dandrydssjukhus och blev förskräckt att se hur det gick till på ECT avdelning. I ett rum fanns det sex rullande sängar avskilda med någon sorts draperi. En manlig anställd tog hand om Doris och var väldigt sliskigt vänlig. Han tilltalade till Doris på ett sätt som gav sken av att han är nära vän med henne. Doris sövdes ner på en av sängarna och sedan rullades ut hennes säng till ett annat stängt rum. Efter drygt 20 minuter rullades hennes säng ut och ställdes bakom draperi utrymmen. Där så småningom vaknade hon till och sedan fick hon smörgås med kaffe om hon ville ha. Doris ville inte det och vi åkte tillbaka.

Nästa gång frågade jag sjuksköterskan på ECT avdelningen om jag kunde vara med inne i rummet där Doris får ECT behandling. Jag visade min förvåning och misstro och sjuksköterskan svarade naturligtvis att det var det bästa metod för ångest och psykos patienter. Trots vår meningsskiljaktighet fick jag gå in med Doris när hon skulle få behandling. Doris hade inte något emot att jag följde med i behandlingsrum. Anställda satte in något i hennes mun för att hindra att hon skulle bita sin tunga. När behandlingen började rykte Doris till med kroppen och gjorde en mycket stark och tydlig grimas som vi förknippar med smärta. Det var verkligen vidrigt.

Den dagen såg jag hur unga och gamla kom in på avdelningen, sövdes ner och sedan sovandes på sängen rullades de in i behandlingsrum. Det är alltid svårt att gissa människors ålder men det fanns människor från 20 år upp till så äldre som 80 år tror jag. Några tjejer kändes till och med omyndiga och verkade inte äldre än 15 år. Men som jag sa det är svårt att gissa ålder. Det var väldigt rörigt och rörelse i rummet. Hela tiden folk kom in, bedövades, skickades in i behandlingsrum och rullades ut på sängen.

Jag saknar ord att beskriva hur tragiskt det var att se denna behandling och då kom jag ihåg att jag hade läst i David Coopers bok att det var i Italien som man hade hittat denna metod när man såg resultatet av elchock på grisar i ett slakteri.

Jag tog upp det med henne och undrade hur Doris upplevde denna behandling och det visades sig att hon ville inte ha denna behandling. Bad henne att säga ifrån och förklarade att hon inte är tvungen att ta denna behandling. Problemet var att Doris var inte stark nog att säga ifrån. En ingrediens som var viktig i hennes ”sjukdomsbild” var just det att hon var mycket inställsam och lydig person . Jag kommer ihåg att i sin ”psykotiska” tillstånd hon brukar säga följande meningar:

”Har jag gjort något fel”, ”Är det okej”, ”Förlåt mig”, ”Vad ska jag göra nu”, ”Ska jag gå till mitt rum”, ”Får jag gå till mitt rum” Förlåt att jag stör” etc.

Hon lyckades inte att säga ifrån och ledningen ville inte sluta med ECT vilket resulterade i att efter moget övervägande sa jag upp mig på mitt job och är arbetslös nu.

Det enda goda som kom fram av mina försök var att Doris sökte mer till mig och uppskattade kontakten med mig.

Jag är inte så bra på att skriva så du har fria händer att redigera och fråga gärna om du vill att jag ska förklara något ingående.

Till sist du gör verkligen ett bra jobb med din hemsida.

Hälsningar, Basit.”