Ny forskning! Inga bevis för att ECT fungerar mot depression


Copyright (c) 2021 – Originalartikel: No evidence that ECT works for depression – new research

Författare: John Read, Professor i Klinisk psykologi, University of East London

John Read arbetar inte för, utför konsultuppdrag åt, äger aktier i eller får medel från något företag eller organisation som skulle kunna ha nytta av denna artikel och har inte uppgivit någon anknytning utöver sin akademiska utnämning.

Många människor känner till elchocksbehandling (ECT) som en historisk behandling mot ”psykisk sjukdom”, där elektrisk ström skickas genom hjärnan för att utlösa krampanfall med syfte att på något sätt behandla sjukdomen. I själva verket ges ECT fortfarande till cirka en miljon människor inklusive cirka 2.500 i England varje år för att behandla djup depression under narkos. Majoriteten är kvinnor och över 60 år.

I en ny granskning av forskningen, som publicerades i Ethical Human Psychology and Psychiatry, för vi fram att det saknas starka bevis för att ECT fungerar som en behandling mot depression, och att den negativa effekten på patienter jämfört med eventuella fördelar är så skrämmande att ECT inte kan motiveras, varken vetenskapligt eller etiskt.

Grund för bevisen

Trots dess fortsatta användning har det inte gjorts några studier i vilka ECT har jämförts med placebo på 35 år. I själva verket har det – överraskande nog – bara gjorts 11 sådana studier någonsin, där en kontrollgrupp har fått narkos men inte elektricitet, och därför krampanfall – och även dessa studier har varit mycket bristfälliga.

De som är entusiastiska angående ECT hävdar att bristen på ny forskning med placebo beror på att det är oetiskt att undanhålla en behandling som är ”känd” för att vara effektiv och som definitivt ”räddar liv”. Detta argument betyder emellertid att det minskande antalet psykiatriker som fortfarande använder ECT gör det utan vetenskapligt stöd i allmänhet och evidensbaserad medicin i synnerhet.

National Institute for Health and Care Excellence (NICE) i Storbritannien rekommenderar användning av ECT i vissa fall av långvariga eller allvarliga maniska episoder eller katatoni, där andra behandlingsalternativ har visat sig vara ineffektiva och/eller när tillståndet anses vara potentiellt livshotande.

Även om vissa människor som har fått ECT anser att det har räddat deras liv, finns det fortfarande inga studier som visar att ECT mot depression är mer effektivt än placebo. Många andra anser att det obotligt har skadat deras liv.

Andra granskningar och metaanalyser*

Mina kollegor och jag har tidigare publicerat flera granskningar av de 11 studierna. Dessa har visat att det i vissa studier endast finns mycket svaga bevis för att ECT endast för en minoritet av patienterna tillfälligt kan lyfta humöret något. Granskningarna visade även att det inte finns några som helst bevis för att någon sådan effekt varar längre än bortom den senaste behandlingen (ECT ges vanligtvis i en serie på cirka åtta behandlingar).

*Metaanalys: En studie av vetenskapliga publikationer om en viss fråga. Syftet är att ta reda på var vetenskapen står för tillfället, vilka slutsatser som har högst bevisvärde, översättarens anmärkning.

Det saknas också bevis för att det räddar liv eller förhindrar självmord, trots påståendet från vissa förespråkare av ECT att så är fallet – ett påstående som sedan används för att rättfärdiga risken för hjärnskador. Hjärnskador har avfärdats som fel term, men jag är inte säker på hur jag annars ska benämna rapporterad ihållande eller bestående minnesförlust för mellan 12% och 55% av patienterna. Ibland argumenterar man för att ”modern” ECT är säkrare än den var tidigare, och att minnesförlusten orsakas av depression snarare än elektricitet, men det saknas forskningsbevis för något av dessa påståenden.

Vissa har frågat hur det kommer sig att man i andra granskningar och metaanalyser drar slutsatsen att ECT är effektivt och säkert. En rimlig fråga som förtjänar ett svar.

Den nya studien, författad tillsammans med biträdande chefen för placebostudier vid Harvard Medical School, Irving Kirsch, möjligen världens ledande forskare om placeboeffekter av psykiatriska behandlingar, besvarar denna fråga.

Förutom att analysera de 11 studierna mer detaljerat än någonsin tidigare och ge dem var och en ett kvalitetspoäng baserat på 24 metodologiska kriterier, utvärderade vi också de enda fem meta-analyserna som någonsin genomförts på denna lilla och djupt bristfälliga mängd facklitteratur.

För att förhindra partiskhet (och jag är verkligen partisk mot ECT på grund av dess brist på grundläggande bevis, och den skada som jag anser att det har vållat hundratusentals människor) jämfördes mina egna klassificeringar av de 11 studierna med blinda klassificeringar enligt noggrant definierade kriterier av kollegan Laura McGrath. Hon hade varken särskilt intresse av eller kunskap om ECT.

De fem metaanalyserna innefattade mellan en och sju av de 11 studierna, och i var och en ägnade man lite eller ingen uppmärksamhet åt det stora antal begränsningar som fanns i studierna.

De 11 studier vi tittade på fick en genomsnittlig kvalitetspoäng på 12,3 av 24 – och åtta fick 13 eller mindre. Endast fyra studier beskrev hur man slumpmässigt valde ut försökspersonerna och sedan testade detta. Ingen studie visade på ett övertygande sätt att de var dubbelblinda (där vare sig deltagarna eller experterna vet vem som får en särskild behandling). I fem rapporterade man utvalda resultat. Endast i fyra studier rapporterade man några klassificeringar från patienter. Ingen studie bedömde patienternas livskvalitet.

Det fanns andra brister som innefattade att studierna var små, inga tydliga skillnader jämfört med annan behandling och blandade resultat (inklusive en där psykiatrikerna rapporterade en skillnad men patienterna inte gjorde det). Endast i två studier av högre kvalitet rapporterade man uppföljningsdata.

Vi drog slutsatsen att kvaliteten på studierna var så dålig att det var felaktigt att från metaanalyserna dra slutsatser om effektivitet.

Det verkar inte finnas några bevis för att ECT är effektiv för målgruppen med viss diagnos – djupt deprimerade människor eller dess målgrupp avseende demografi – äldre kvinnor (däri ligger ytterligare ett antal frågor), eller för självmordsbenägna personer, personer som misslyckats med att först testa andra behandlingar, tvångsvårdade patienter eller ungdomar.

Med tanke på den höga risken för bestående minnesförlust och den lilla risken för dödlighet betyder detta långvariga misslyckande med att avgöra om ECT fungerar eller inte, att dess användning omedelbart bör avbrytas, tills man i en serie bra utformade, randomiserade, kontrollerade studier med placebo har undersökt om det verkligen finns några betydande fördelar mot vilka de bevisade betydande riskerna kan ställas.

Som Kirsch säger: ”Jag tror inte att många förespråkare för ECT förstår hur starka placeboeffekter är för en större åtgärd som ECT. Misslyckandet med att hitta några långsiktigt tydliga fördelar jämfört med placebogrupper är särskilt oroande. På grundval av data från kliniska prövningar ska ECT inte användas för deprimerade individer.”

Referenser

Copyright (c) 2021 – Originalartikel: No evidence that ECT works for depression – new research