Sökte hjälp hos psykiatrin som förstörde mitt liv med ECT


Fick mitt liv förstört av psykiatrin och ECT - läs hur jag tog mig ur deras helvete

Personen på bilden har inget med texten att göra.

Psykiatrin förstörde mitt liv med ECT och psykofarmaka när jag sökte hjälp

Läs hur jag lyckades ta mig ur deras helvete.

Det var en lång resa. Ett krig mot psyk. Jag hade gett upp. Flera iva inläggningar med hjärtstopp o respiratorvård. Låg på iva ca 20 ggr de tre sista åren innan jag bara bestämde mig.

Lärde på slutenvården känna en annan kvinna som hamnat i samma snårskog av tvångsvård. Hon lyckades komma ur det. Det gav mig kraft. Jag fick också kontakt med en bra psykolog som jag i stort sett hade daglig kontakt med.

Jag gjorde som i filmer-låtsades svälja min medicin. Spottade ut o skrapade av lite lite. På så sätt satte jag själv ut min medicin sakta sakta sakta. Blev till slut så stabil att jag också började överklaga alla vårdintyg osv. Började också må bättre o få mindre ångest när psykofarmaka sakta gick ur kroppen.

Blev till slut utskriven med lpt i öppenvården. Skulle vara på mottagningen varje morgon för att ta mina tabletter. Gömde dem såklart under tungan även då. Blev till slut av med även det lpt:t. Fortsatte att trappa ut min medicin o gå till min psykolog.

Jag har hela vägen haft turen att ha kvar mina nära vänner o min familj. De har under alla år stått hjälplösa bredvid spektaklet o inte vetat vem de ska tro på. Läkaren som säger att jag lider av en allvarlig psykisk störning med behov av dygnet runt specialistvård eller mig som säger att det är ect:n p läkemedlen som gör mig ‘sjuk’.

Det var en oerhört jobbig process med mkt ångest o utsättningssymtom att bli fri från tabletterna. Dessutom var jag svårt hospitaliserad. Under en 15-års period var jag på lpt ca 7 år. Det är mkt. Man förlorar all tilltro till sig själv. Men även till livet. Allt hopp om förändring försvinner. Man blir ofta så illa o förnedrande behandlat inom sluten psyk att man också tappar hela sin självrespekt. Alla kränkningar. All dålig personal. Alla galna läkare.

Du tappar efter ett tag ditt eget sunda förnuft. För mig ledde detta till svåra självskadebeteenden. Såsom otaliga intoxer, hängningsförsök, ätstörningar o att jag skar mig själv överallt med allt jag kom åt. Läkemedlen o inlåsning o dåligt bemötande tog bort all normalitet.

Jag befann mig i en situation som var allt annat än normal, men de (vårdapparaten) förväntade sig att jag skulle bete mig normalt. Men i en onormal situation kan du inte bete dig normalt. Mitt destruktiva beteende eskalerade i ett sista mkt allvarligt suicidförsök. Där någonstans, när jag mot alla odds vaknade i respirator bestämde jag mig-NU FÅR DET TA MIG FAN VARA SLUT PÅ GALENSKAPER.

Hela denna historia började med en helt vanlig utmattningsdepression. En 4- barns mamma. Utbildad socionom som på heltid o skolar sig till idrottslärare. Gift med pappan till barnen. Sysselsatta även med husrenovering. Rikt o stort umgänge. Vältränad. Helt enkelt ett vanligt liv.

Nu är jag 51 år o sjukpensionär med lägsta ersättningen. Får ut 7600 kr/mån. Lever alltså under existensminimum. Har små möjligheter att framgent kunna yrkesarbetare. Har inte rätt till någon form av rehabilitering. Frånskild.

Ja vad ska man säga. Är jag bitter? Ja. Är jag arg? Ja. Är jag ledsen? Ja. Men jag lever o jag bestämmer själv om jag vill gå en promenad el om jag hellre vill läsa en bok. Jag bestämmer när jag vill äta o när jag vill duscha. Är jag lycklig? Nej det kan man inte säga. Men jag skrattar ofta o jag vill leva. Jag vaknar på morgonen utan ångest.

Ångrar jag att jag 2001 sökte hjälp hos psykiatrin? JA det gör jag.”