Människor som mår dåligt måste naturligtvis få hjälp.
Men hur kommer det sig att vi fortfarande, år 2010, accepterar en behandling för en mental åkomma som har så tunga biverkningar som ECT faktiskt har?
Även om man nu skulle börja tillämpa ”individualiserad ECT-behandling” – utfallet av dem vet vi inget om förrän det möjligtvis är för sent och personen ifråga redan har minnesskador.
Och hur kan det månne kännas att behöva fråga sina barn om deras uppväxt?
Är det inte på tiden att vi börjar kräva av psykiatriker att de uppträder och handlar som de själsläkare de utger sig för att vara?
Varför skall de inte kunna klara av att behandla människor med livshotande tillstånd utan att för den skull ta till en behandling som dels har tunga biverkningar (jo, det har cytostatika också, men då behandlar man ju faktiskt något som objektivt är synnerligen påvisbart), och som är behandling av något som inte kan påvisas med ett enda prov av något slag.
Är det inte något som är mycket fel i grunden?
Karin , KMR