Att ECT skulle vara ofarligt, är inte bara en eufemism, det är en direkt och medveten osanning, från dess sida, som bedriver denna barbariska verksamhet.
Det är en allmänt känd omständighet, inom läkaryrket, att ”verkningsmekanismen” i ECT är att den, hos patienten, utlöser ett stort epileptiskt anfall, ett ”grand mal”.
Varje neurolog, läkargruppen vars specialitet är att tillse patienters neurologiska hälsa, vet att ”grand mal” är ett tillstånd, som till varje pris måste förebyggas och förhindras hos patienten. Detta på grund av de omfattande organiska skador som patienten får, under ett sådant anfall. Skadorna som uppstår och som måste förebyggas, är inte i första hand mekaniska skador pga yttre trauma, i samband med fallskador, utan intrakraniella och intracerebrala skador, pga de abnormt förändrade fysiologiska förhållandena, som råder i patientens kropp, under ett stort epileptiskt anfall.
Laboratorieundersökningar och obduktioner på människor och djur, som erhållit ECT, visar på att skadorna, som uppstår vid sådana anfall är identiska med de som uppstår i samband med grava epileptiska anfall:
Mekaniska skador: De skador som uppstår i patientens centrala nervsystem är av två slag;
1) Bortfall av patientens blod-hjärnbarriär. Följden av denna skada är att i stort sett allt, som finns i blodbanan, kan gå över blodkärlsväggarna och ut i hjärnrummet. En effekt av detta, är att hjärnvävnaden då exponeras för skadliga substanser från blodbanan, som annars aldrig skulle ha kommit ut i hjärnrummet. Skadan uppstår genom ett abnormt förhöjt blodtryck i hjärnan, under anfallet. Blodtrycket kan då öka 300-400%, mot normalt blodtryck.
De mekaniska skadorna, som uppstår på hjärnan, i samband med ECT, är så omfattande, att de ibland kan ses på hjärnytan, utan visuella hjälpmedel. I dessa fall kan dessa skador rubriceras ”multipla infarkter” eller ”multipla insulter”.
En IT-analog till detta är att riva ut väggarna från ett dammskyddat, tempererat, fuktighetsreglerat stordatorrum, för att sedan placera hela datorrummet på en dammig byggarbetsplats.
2) Anoxisk och aglykemisk vävnadsdöd: Denna omfattande cerebrala celldöd uppstår till följd av den otyglade, enorma, abnorma urladdningsvåg, som sveper fram och tillbaka över patientens hjärnbark, som kan omfatta hela hjärnytan, och som lägger sig först när hjärnnervcellerna har förbrukat alla eller nästan alla, sina intracellulära syre- och glukosförråd. Varför detta ”svälttillstånd” uppstår, är på grund av att hjärncellernas aktivitet under anfallet är så abnormt stegrad, att hjärnans blodsystem inte förmår föra fram glukos och syre i den utsträckning som behövs, för att ersätta det syre och den glukos som förbrukas av hjärnnervcellerna, under ett pågående anfall, trots ett extremt ökat ”pumptryck” (blodtryck) till hjärnan. Så stora mängder celler går alltså under, i ett ”grand mal”-anfall, genom ”inre” svält och kvävning.
Det finns ingen möjlighet till kontroll av allvarlighetsgraden av de skador som uppstår, i samband med ECT. Detta på grund av att hela idéen om att bruka massiva mängder electricitet på hjärnvävnaden, går ut på att överväldiga det kontrollsystem i hjärnan som har till uppgift att förhindra de okontrollerade urladdningstillstånd, som vi kallar ”epilepsi”: När detta kotrollsystem blivit överflyglat finns det inga ”stora” eller ”små” tillstånd av skada, på hjärnvävnaden. Det finns bara stora. Detta pga det som man inom läkarvetenskapen kallar ”allt-eller-intet-lagen”.
Det är på grund av denna katastrofala natur, hos ”grand mal”, som neurologer till varje pris vill förhindra dessa.
Samtidigt säger psykiatrerna, som utför eller stödjer ECT, att denna är fullständigt ofarlig.
Detta är en lögn, som i sin ondska inte står ”Nurnberg-nazisterna” efter, som förnekade att det inträffat någon judeutrotning överhuvudtaget (för övrigt var det psykiatrerna som stod bakom dessa människor också).
Eftersom det är en välkänd medicinsk omständighet, att stora epileptiska anfall ger upphov till omfattande neurologiska skador i CNS, ofrånkomligen, och det också är känt att ECT ger upphov till stora epileptiska anfall, kan man inte ens säga att skadorna, som uppstår hos de människor som får utstå ECT, är oavsiktliga eller okända: Varje läkare känner till att stora epileptiska anfall ger upphov till stora hjärnskador. Psykiatrerna har genomgått samma medicinska grundutbildning som alla läkare får genomgå. Alttså är även psykiatrerna väl vetande om omfattningen av de skador som stora epileptiska anfall medför. De är också väl förtrogna med att de arbetsmetoder de har (ECT) medför stora epileptiska anfall.
Således: ECT ger oundgängligen upphov till ”grand mal”, som i sin tur, oundgängligen, ger upphov till omfattande hjärnskador, och psykiatrerna vet detta. DE PÅFÖR ALLTSÅ UPPSÅTLIGEN DESSA SKADOR PÅ PATIENTERNA. Att de säger att behandlingen är ofarlig visar också att de är medvetna om att de begår en otillåtlig handling, då de, inför den medicinskt obevandrade allmänheten, försöker förneka existensen ett för läkare välkänt förhållande.
Detta, att psykiatrerna som utför ECT, är väl medvetna om att de utför en skadlig handling, men att de ändå vill fortsätta med denna, samtidigt som de vilseleder allmänheten, visar inte bara på uppsåt, i handlingen, utan också på KRIMINELLT UPPSÅT.
Vi har dessa mitt ibland oss, maskerade i vita läkarrockar.
En försåtlighet med ECT är att dess förespråkare ibland, med fog, kan peka på att deras patienter som fått ECT verkligen blivit (tillfälligt) bättre. Det de då dock ej påpekar är anledningen till denna förbättring hos den enskilde patienten.
Anledningen till att man ibland ser ”förbättringar”, i form av bättre humör, hos patienter som utstått ECT, är att de har påförts en hjärnskada av ECT:n.
Det är ett, bland neurologer, välkänt fenomen, att patienter som genomgått traumatisk (yttre våldspåförd-) hjärnskada under utläkningstiden kan uppleva ett eufori (lyckorus)-liknande tillstånd. Detta euforitillstånd kan kvarstå under större delen av konvalescenstiden.
Men, observera, att själva villkoret, för att patienten skall uppleva eufori, är att patientens hjärna har påförts en allvarlig skada. Ingen allvarlig hjärnskada = ingen eufori.
Sambandet mellan påförd hjärnskada och eufori observerades redan på 1800-talet, inom psykiatrin. Man visste inte de bakomliggande orsakerna, men såg empiriskt (genom observation) ett samband. Detta samband gick man till verks med, kliniskt, genom att man (psykiatrerna, alltså) konstruerande den sk. ”box-stolen”, där patienten spändes fast i en stor, stadig trästol, försedd med läderremmar, och som var fastskruvad i golvet, varpå en träramskonstruktion (ett trähjul) med en mängd tyngdförsedda boxhandskar sattes i rotation och anbringades mot patientens huvud. Avsikten var att påföra patienten medvetslöshet, genom boxhandskarnas verkan på patienten. Ju bättre ”punch” – desto bättre behandling.
Detta var före ECT:ns tid och box-stolen gjorde då samma ”jobb” som ECT:n senare kom att utföra: Att påföra patienten allvarliga hjärnskador.
Det finns tre slutsatser att dra av detta:
1) Patienten upplever bara den ”positiva” effekten av hjärnskadan under dess utläkningstid – därefter är patienten tillbaka vid samma läge som före elchocksbehandlingen – och måste då få förnyad elchocksbehandling (nya permanenta hjärnskador), för att känna sig ”må bra” igen. Detta medför i sin tur ett förhållande, som ligger så långt ifrån läkargärningen, såsom uttryckt i Hippokrates (läkaranfaderns) ed, att inte skada, som man kan komma: a) Patienten får ett ständigt minskande antal hjärnceller och ett ständigt ökande antal dysfunktionella hjärnceller, b) patienten får en ständigt ökande mekanisk skada på hjärn- och blodkärlsstrukturer, och c) patienten får en ständigt ökad risk, pga föregående punkt, att få hjärnblödning eller blodpropp i hjärnan och en ständigt ökad risk för invaliditet pga detta.
2) Eftersom den ”goda” verkan som ECT, enligt dess förespråkare, har på patienter, i själva verket är euforitillstånd, i utläkningsprocessen efter fysisk hjärnskada, så är alltså påförd hjärnskada en absolut grundförutsättning, för att ECT skall ”fungera”.
3) När psykiatrer säger att ECT är ”ofarligt”, så motsäger de sig själva. Själva grundförutsättningen, för ECT:s ”goda” verkan, är att patienten påförs hjärnskada och att patienten således utsätts för risk. Ingen hjärnskada – ingen posttraumatisk utläkningseufori – ingen ”god” ECT-verkan.
4) Om ECT är god läkarbehandling, enligt god läkarsed, vad är då den ultimata ”välbehandlade” ECT-patienten? En patient, helt utan hjärnceller?
Det står fullständigt klart att ECT, till sin natur, inte är mer sofistikerat än den box-stol, som de nuvarande ECT-gärningsmännens tidigare kollegor använde på 1800-talet.
En träpåk, svingad mot ett huvud, utanför en grotta, vid Serengeti-slätten i Kenya, för 30 000 år sedan, skulle ha varit lika ”effektiv”.
Joachim Troilius