Jag tappade bort mig helt efter ECT-behandlingarna


“Hej. För några år sedan vart jag inlagd på Lunds psyk. Jag var svårt deprimerad och jag fick efexor, men efter en eller två veckor så sade läkaren att medicinen inte gav önskad effekt utan de ville ge mig ECT. Jag fick höra att man ev kunde ha lite problem med när minnet just under behandlingen. Jag kommer inte ihåg hur många jag fick och jag kommer inte ihåg så mycket av tiden efter. Men det hade de ju sagt kunde hända. Men det som ingen berättade innan var det som händer sen.

Jag har fått berättat för mig lite konstiga grejer man gjorde månaderna efter behandlingen. Bla så klev jag av bussen utanför gymmet och hittade inte dit trots att det bara är ca 50m att gå så lyckades jag gå vilse och fick ringa en vän som fick leta rätt på mig. Jag antar att detta är vanligt att man blir lite sinnesförvirrad efter behandlingen, vilket jag kan acceptera.

Det som är svårare att acceptera är att jag inte kommer ihåg vilket år som jag ens var inlagd. Jag skulle tro att det var 2008. Vilket gör mig helt bestört. För efter behandlingen känns det som att jag bara kan komma ihåg saker ett par år tillbaka. Och ju mer tiden går desto svårare blir det att minnas. Det känns som att alla minnen bara ligger där i en enda oreda medan jag måste koncentrera mig allt jag kan för att minnas. Men sedan kan jag inte säga om det hände för tre månader sedan eller tre år sedan. Strukturen är som försvunnen.

Jag har kort på mig där jag gör saker, och ställen som jag rest till efter behandlingen som jag idag inte ens vet om att jag gjort. Känslan är nästan skrämmande när man ser sig själv på en bild men har inte ett minne utav det. Men det som gör det så svårt att förstå är hur jag kan ha gjort en sak för fyra år sedan, två år senare pratat om det, men idag inte ha ett minne av att jag i huvud taget gjort det.

Det andra som är skrämmande är att jag inte längre känner igen människor. Folk hejar på en och pratar med en och jag känner inte igen dem. Ibland vet jag inte ens om att jag träffat dem eller vilken min relation är till dem.

Den största sorgen jag känner efter behandlingen är att det känns som att jag lämnade en del av mig där på psyket. Jag har aldrig känt mig så ensam, så förvirrad, så fyld utav sorg så som jag gjort efter behandlingen. Jag lämnade hela mitt känslomässiga engagemang för något eller någon kvar. Jag ar tappat bort mig själv helt och med det alla vänner. Jag känner mig helt socialt misslyckad. Känslor jag haft för andra har glömts bort och försvinner in i det som sakta glöms. Det man känner nu hamnar i någon förtvivlan av att man vet om att ett två eller tre år bort kommer jag inte att ha en aning om vad jag gjort, kännt, upplevt nu.
Idag är jag inte deprimerad. Idag vill jag inte dö. Ibland glad ibland ledsen. Men ändå så känns det så tomt att ha förlorat sig. Att inte kunna komma ihåg hur det kändes att älska eller bli älskad. Att dra sig för att skapa nya minnen när man vet att de bara kommer vålla huvudvärk när man i framtiden vill kunna komma ihåg.

Jag tog upp det med min läkare för några år sedan att jag fortfarande hade problem med minnet. Kontentan av reaktionen på läkaren som brusade upp var att det måste väll iaf vara bättre än att vara död?”