”Hösten 2009 blev min far allvarligt sjuk efter felbehandling av läkare som istället för att gå till kärnan med hans problem skrev ut Sobril till honom.
Som en av läkarna svarade min far när han frågade om det inte var vanebildande, ”Det gör ingenting du är ända så gammal, det spelar ingen roll. Dessutom ökade samma läkare doseringen per telefon utan att ändra i receptet.
Juni 2009 när far försökte få ut nästa ranson på apoteket fick han besked om att det inte var tid och hämta ut än. Han gick därifrån utan tabletter och sen kan du nog räkna ut vad som blev påföljden. Med kraftig abstinens blev det Lunds psykiatriavd akut, en söndag morgon när min far trodde att han hade aids till följd av en otrohet.
Väntan i väntrummet med en far som trodde att sjukhuset hade placerat ut spioner som skulle avslöja honom, sätta dit honom för att han hade aids. Naturligtvis hade han inte aids det var något som en läkare nämnt i förbifarten när de diskuterade en eventuell diagnos av hans egentliga sjukdomsproblem och vad den kunde vara en följd av som han snappat upp och som dök upp i hans huvud den där söndagsmorgonen klockan sju när han ringde och väckte först min syster och sedan mig. Naturligtvis hade han varit otrogen lika lite som det fanns spioner i väntrummet på psyk akut.
Vi fick tvinga psyk i Lund att lägga in far som sedan skulle flyttas till Simrishamns sjukhus trots att vi bad om att Lund skulle behålla honom för att jag och min syster hade närmare dit för besök och möte med läkarna. Han kom till Simrishamn där de inte ville lyssna på vad vi anhöriga hade att säga.
Man ställde diagnos psykos och började medicinera honom för detta. Då pappa, som var konstant näst intill konstant drogad, inte svarade på behandlingen kom ECT-behandling upp till diskussion. Det var det enda, som de sa, de kunde erbjuda oss.
Vi hämtade då hem pappa som blev något bättre när han sa till dem att han inte villa ha mer tabletter som de stoppade i honom och som de även vid ett tillfälle dubbelmedicinerade honom med trots att han uttryckligen sa till att han redan hade fått sin medicin.
Då kom nästa dråpslag. Pappa fick tabletter, som skulle dämpa hans ångest och ge honom ro att sova på natten, utskrivna av en läkare på en vårdcentral. Att dessa tabletter kunde göra patienten självmordsbenägen var det ingen som upplyste oss om. Viss kunde man läsa om det i FASS men vi var så trötta och utschasade att vi inte hade förmåga att ta till oss detta.
Den 21 november 2009 på fars födelsedag hittade jag honom på köksgolvet med en kniv i halsen. Lunds lasarett och diverse diskussioner med läkare eller än värre inga diskussioner med läkare trots att vi bad om att de skulle kontakta oss i samband med rond och beslut om vidare vård.
Jag tog under tiden kontakt med Mårten Gerle som var förstående men som inget kunde göra.
I ett av mina samtal (det sista) med Gunnar Moustgaard, chefsöverläkaren inom psykiatrin i nordvästra Skåne, fick jag mig till livs att som han sa ”nu tycker jag Eva att du skall lita på dem som vet bäst och låta din pappa genomgå en ECT-behandling”. Att han representerade Region Skånes hemsida där det står skrivet att de skall lyssna på de anhöriga, tog han ingen notis om.
”Tack och lycka till med din far” var det sista orden från honom.
Idag är min far fullt frisk, utan några ECT-behandlingar, och har fått tillbaka sitt självförtroende men ibland kan jag skymta en liten glimt av skuldkänslor för vad han utsatte oss nära och kära för under 2009-2010.
Vi anhöriga har så gott som också hämtat oss från detta men till skillnad från pappa så anser vi inte att det är han som skall lastas för det som hände.
Jag har personer i min närhet som genomgått ECT-behandlingar och dem blir aldrig sig själv igen. Det upplever en slags tröghet i hjärnan som naturligtvis skapar en ny orsak till ångest.
Jag har inte riktigt orkat innan men nu står jag i begrepp och skall göra upp med dem som utsatte oss, min mor, min syster jag själv och min son, för denna fruktansvärda historia. Inte för fars skull men för att andra inte skall råka ut för samma sak.
Det finns de som säger, låt det vara men hur skall jag kunna stiga upp om morgonen se mig själv i spegeln om jag inte gör vad jag kan för att förhindra att andra utsätts för samma förnedrande behandling.
Som du säker förstår har jag inte berättat om allt det förfärliga som min familj och jag utsattes för men det får kanske bli en senare historia, vem vet. Självklart skall jag skriva på din protestlista mot El-chocker.
Tack för ordet.
Med vänlig hälsning
E.W”