“Hej!
Jag är en 29-årig socionomstudent som heter XX.
Trots att livet leker just nu, har mitt liv inte alltid varit fylld av solsken. Jag drabbades av en depression i tonåren, och denna hängde med mig i större delen av mitt resterande liv. När jag hade tagit studenten från natur 2003, med höga betyg för jag älskade att studera och hade lätt för att lära mig, så påbörjade jag sjuksköterskeutbildningen hösten 2003. Studierna gick väldigt bra. Jag lyckades få bra betyg på varje tentamen och inlämningsuppgift, trots ibland svikande pluggmotivation. Jag hade lätt för att lära mig, och använda mig av den kunskap som jag hade.
Men sista terminen var vi ute på en lång praktik. Jag fick där en handledare som tryckte ner mig totalt, och en rad mindre roliga händelser gjorde att jag sprang ifrån praktikplatsen med tårar. Jag blev akut inlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning i Halmstad. Jag var inlagd fram till sommaren, och de prövade olika behandlingar i hopp om att jag skulle tillfriskna. Till slut sa de att ECT var den enda behandlingen, och skyndade rätt snabbt med behandlingsstart. Jag, och mina närstående, fick ingen vidare information mer än att ”det här skulle hjälpa mig”. Mina familjemedlemmar, och vänner, märkte snabbt en tydlig förändring. Till det sämre. Jag mindes inte mina vänner som kom på besök, ”Vem är du?” frågade jag dem trots vi hade varit vänner i flera år. Jag mindes inte tidigare händelser, situationer eller konversationer. Jag som tidigare hade så bra minne?
”Det är övergående. Det blir som normalt igen en till två veckor efter behandlingsstopp.” sade personalen på avdelningen försäkrande till mamma och pappa. Men minnet kom aldrig tillbaka. Och jag fortsatte min behandling under fem behandlingsserier, med ca 10-15 behandlingar i varje. Till slut fick jag mod nog att säga ”stopp, det här påverkar mig för mycket”.
Jag försökte återvända till mina sjuksköterskestudier, men misslyckades varje försök. Jag hade glömt all tidigare kunskap. Jag kunde inte få in ny kunskap, oavsett hur mycket jag pluggade. Jag tror jag gjorde tre försök, innan jag frågade skolan om jag kunde få börja om utbildningen från start igen. Vilket jag fick ett klartecken för, men dagarna innan kursstart fick jag ett samtal som löd ”tyvärr har vi tråkiga nyheter” – jag kunde inte börja om programmet eftersom jag redan har poäng i kurserna.
Försök efter försök har jag försökt få upprättelse på olika sätt. Jag har precis skickat in min tredje ansökan om avskrivning av csn-lån på grund av synnerliga skäl (sjukdom eller skada som bidrar till att inte kunna fortsätta utbildningen), skadeanmälan till LÖF (som svarade med att det var en nödvändig behandlingsmetod för mig just då, och läkarna gjorde rätt beslut) samt Universitetskanslersämbetet, för att få skolan skyldiga för den felbehandling av dem jag fick utstå (de ingrep inte när jag blev sjuk på en vald praktikplats av skolan).
Jag vet inte hur jag ska gå vidare. Min energi börjar tryta. Jag vill vara en talesman för de konsekvenser ECT kan ge, men orkar inte kämpa hur länge som helst när jag bara får mothugg från myndigheter.”
.