Copyright (c) – Originalartikel: Electroshock: It’s Not Treatment, It’s Torture
Av Sherry Ridenour
Jag har varit vittne till den skada som elchocker kan orsaka. Jag kan verkligen säga att den så kallade ”behandlingen” inte är vad de hävdar. Det är maskerad tortyr. Jag har två berättelser att föra vidare så att andra kan bli varnade för detta.
När jag var 9 år hade min mor nyligen fått diagnosen diabetes typ 2 och började en våldsam emotionell berg- och dalbana mellan att vara glad och väldigt ledsen. Senare fick jag veta att det var en vitamin B-brist och att diabetiker skulle ta vitamin B för det ändamålet. Detta var inte känt på den tiden, och min mamma hänvisades till en psykiater som ”diagnostiserade” henne för en psykisk sjukdom och lade in henne på sjukhus. Hon fick sedan farliga och beroendeframkallande mediciner och elchocker även känd som ECT.
När hon kom hem från sjukhuset blev jag verkligen glad över att träffa henne, eftersom det hade gått flera månader. Vi satt i soffan tillsammans när hon pekade på en möbel i rummet – en gungstol för barn – och frågade: ”Var kom den ifrån?” Jag betvivlade detta helt, eftersom hon hade köpt den som julklapp åt min syster bara några få månader innan. Jag sa: ”Mamma, du köpte den åt Mary till jul, kommer du inte ihåg det?” Som ung flicka var den här händelsen skrämmande för mig och allt jag kunde tänka var: ”Om hon inte kunde komma ihåg att hon hade köpt den stolen, kunde hon verkligen minnas mig?”
Min mamma blev extremt nervös och lätt upprörd över saker som andra människor lätt kunde handskas med i sina liv. Att vara mor blev för henne mycket svårt eftersom det bara blev för mycket för henne. Livet i allmänhet blev svårt för henne efter ECT:n. Det förbättrade inte hennes sorgliga tillstånd utan försatte snarare henne i en kurs mot kontinuerlig känslomässig berg-och dalbana under de kommande 20 åren.
Hennes diabetes förvärrades och hon blev det som då var känt som en bräcklig diabetiker. Hon sattes på många mediciner för att handskas med sin känslomässiga instabilitet. Hon gick upp och ner både känslomässigt och fysiskt under resten av sitt liv. Hennes fysiska hälsa fortsatte att försämras efter ECT. Några månader innan hon dog slutade njurarna att fungera och hon var tvungen att få njurtransplantation. Jag fick höra att läkarna sa till min far att den njuren som hon fick var en bättre matchning än en tvillings. Ändå hamnade hon i diabeteskoma och dog bara några dagar senare. Vid det tillfället tog hon 36 receptbelagda piller varje dag.
Det var väldigt, väldigt sorgligt att växa upp med en mamma som genomgick allt detta när det inte var nödvändigt. Rätt kost och näring kunde ha hjälpt henne. Istället hamnade hon i psykiatrins händer. Hon var tidigare en vacker, mycket intelligent, livfull kvinna och underbar mamma, men psykiatrin – medicinerna och elchocksbehandlingarna som gavs henne – förstörde hennes liv och orsakade en fruktansvärd förlust, sorg och kamp för vår familj. Jag undrade ofta hur vårt familjeliv skulle ha varit om detta inte hade hänt och om i stället ordentlig vård hade getts till henne.
Efter att min mamma fått ECT blev hon permanent patient inom psykiatrin under resten av sitt liv. Hon var ungefär 32 år gammal när hon fick ECT och var bara 52 år när hon dog. De psykiatriska ”behandlingarna” hon fick fungerade bra, eller hur?
Min andra upplevelse var den från en ung kvinna som fick ECT. Jag träffade henne efter att hon hade fått ECT och kunde lätt se att hon fått oreparabla skador. Hon kunde tillbringa sina dagar med att sitta på soffan och gunga fram och tillbaka och lyssna på extremt hög musik, medan hon grät över familjens böcker med urklipp och försökte lappa ihop livet. Hon berättade för mig att hennes minne var allvarligt skadat, så mycket att hon inte ens kom ihåg var badrummet låg när hon släpptes ut till det hem som hon hade växt upp i. Detta var hennes barndomshem där hon hade tillbringat många år. Hon sa till mig att hon inte kunde komma ihåg då hon gifte sig eller sin egen barndom, men det mest hjärtskärande för mig var att höra henne säga att hon inte kunde komma ihåg sina barn. Varken då hon födde dem eller då hon uppfostrade dem – inte alls. Det var det sorgligaste jag någonsin hade hört. Nu tillbringade hon sina dagar bedövad av psykofarmaka och bläddrade i böcker med urklipp för att försöka tvinga sig själv att komma ihåg. Men hon kunde inte det. Hennes man skilde sig från henne, hon kunde inte längre arbeta och fick bidrag. Hon lämnades bara med ett liv tomt som ett skal. Skräckinjagande.
Jag minns att en av de första saker som min mamma någonsin lärde mig då jag var omkring fyra år var att inte föra in något i ett eluttag, eftersom det kunde orsaka en chock och skada en allvarligt. Ändå är det fortsatt lagligt att tillåta psykiatriker att föra in elektricitet i folks hjärnor maskerat som behandling. Man måste klia sig i huvudet och fråga: ”Hur kan det här vara möjligt?” Nå, det är mycket svårt att både konfrontera ondska och att fatta att människor kan behandlas på detta sätt. Jag kan inte tänka tanken hur många andra som tyst har drabbats av psykiatriker.
Av dessa erfarenheter har jag dragit slutsatsen att lagar för att förbjuda ECT inte kan antas fort nog. Detta är inte behandling – det är inget annat än godkänd tortyr. Verklig medicinsk behandling hjälper människor att återhämta sig från sjukdom och skada – förvärrar inte dem. ECT bör inte ges till någon person, i någon ålder, oavsett vad den psykiatriska branschen betraktar som ”säker och effektiv” behandling – det är det absolut inte.
Copyright (c) – Originalartikel: Electroshock: It’s Not Treatment, It’s Torture