”Det här är min absoluta protest mot elchocker. Det är inte för att jag blivit utsatt för en, men jag har blivit erbjuden. Jag kunde tacka nej. Jag kunde hålla mig så vaken och klar, att jag kunde tacka nej. Men jag kunde inte tacka nej till bältet, eller till tvångsmedicineringar. Eller till tvångsomhändertaganden för den delen. Av någon anledning frågade de mig om om jag ville tacka ja till just elchocksbehandlingen. Av någon anledning tycker de att just elchocker är oetiskt att tvinga på folk. De kallar det förresten inte för elchocker, utan för ECT. De menar att det finns studier som visar på goda resultat. De presenterar en behandling som verkar mjuk och välgörande. Man borde vara lite av en idiot (ursäkta) om man tackar nej.
Jag försökte diskutera olika frågor med min läkare som hade med den sjuka vården att göra. Jag föreslog att vi skulle låtsas att det var hon som skulle erbjudas behandlingar eller tvångsvårdas. Bara för att hon var så himla ledsen och arg, för att hon kanske förde lite oväsen och hade ”konstiga” saker för sig. (Kan man inte få ha det?). Min läkare hävdade att hon skulle varit tacksam om hon blivit omhändertagen, om hon varit i sådant tillstånd. För att slippa göra bort sig. Det är den sjuka vårdens tanke – omtanke. De menar bara väl förstår ni. Det är just vad vi inte förstår. Deras omtanke.
Kära hälsningar från Maja
PS Till alla er som tvivlar kan jag säga: Det går alldeles utmärkt att bli av med sin ledsenhet, sorg och kanske ilska – utan psykofarmaka, elchocker och bälten. Och det räcker kanske att vi vet det. Det finns drakar som är för stora att slåss mot. Psykiatrin är en sådan.”