Copyright (c) – Originalartikel:Electroshock Therapy: From Research to Action
Brittiska patienter, kliniker och forskare efterlyser oberoende undersökning av ECT
I min första blogg rapporterade jag om mina tidiga personliga sammanträffanden med elchocksbehandling (ECT) och om en granskning av forskningslitteraturen om ECT, vilken jag just hade publicerat tillsammans med professor Irving Kirsch från Harvard Medical School.(1)
I granskningen fann vi mycket få bevis för att ECT var bättre än placebo under behandlingsperioden och inga bevis alls efter slutet av behandlingen. Det fanns inga bevis för att ECT räddar liv eller förhindrar självmord, vilket ofta hävdas. På andra sidan av nytto-kostnadekvationen finns en liten men betydande risk för dödsfall, och mellan 12 och 55 procent av de som får ECT får hjärnskador i form av bestående minnesförlust.
I denna andra blogg kommer jag att beskriva några av reaktionerna på och konsekvenserna av vår granskning för att visa vad det kan medföra när några av de olika sektorerna i vår ”krets inom psykisk hälsa” samlas för att arbeta för en mer human och evidensbaserad inställning till psykvården.
Efter att ha blivit mycket nöjda med att vår recension fick så mycket uppmärksamhet från de vanliga medierna i Storbritannien, blev vi lika glada över att se att den refererades, exakt och till stor del i detalj, av Medscape (2), en viktig informationskälla för läkare i USA och runt om i världen. De flesta (men inte alla) psykiatriker som kommenterade Medscape var kritiska till vårt arbete, eller till Medscape eller tidskriften för att ha publicerat det. Detta var i kontrast till att de flesta (men inte alla) mottagarna av ECT gillade granskningen på sociala medier, vanligtvis för att den avspeglade och bekräftade deras egna personliga upplevelser.
Men ens uppfattning i denna ofta polariserade och ibland heta debatt avgörs inte helt av om du är psykiatriker eller patient. Vissa mottagare av ECT twittrade att det hade hjälpt dem, och en eller två rapporterade till och med att de tyckte att det hade räddat deras liv. Under tiden skrev psykiatrikern Dr Sandra Bink som själv fick två kurer ECT, ”Idag är jag arg på mig själv för att jag gick med på att få ECT. Mitt långtidsminne förstördes. Minnen av vänner från barndomen, minnen från stora tillställningar som jag deltog i, minnen från min utbildning till psykiatrisk underläkare, akademiska minnen etc. Jag började kämpa med enkel stavning och beräkningar. Jag kan i princip inte komma ihåg nästan hela tre år (2004-2006) inkluderande det förhållande jag hade under den tiden. Jag berättade aldrig för kollegor om detta eftersom jag skämdes. Men jag började tala med andra människor som fått ECT och insåg att jag inte var ensam … Jag kan förstå några av de negativa reaktionerna på den här artikeln från kollegor, men jag måste medge att jag välkomnar deras argument.”
Under mellantiden och tillbaka i Storbritannien intervjuade en sympatisk organisation för psykisk hälsa professor Kirsch och mig själv för att hjälpa till att publicera vår granskning och dess konsekvenser för ECT:s framtid i Storbritannien. Jag rekommenderar starkt att läsarna lyssnar på Irvings förklaring av hur placebo fungerar med ECT, och varför mer bryska metoder ger mer kraftfulla placeboeffekter. Han är förmodligen världens ledande expert på placeboeffekter av psykiatriska behandlingar.
Fyrtio experter (som omfattar forskare, psykiatriker och andra yrkesverksamma inom psykvård, mottagare av ECT och familjemedlemmar) har nu skrivit till vår hälsominister och efterlyst en oberoende undersökning av hur ECT ges och övervakas i Storbritannien. Brevet innehåller:
”De flesta av oss har bedrivit kampanj i denna fråga under många år. Vi har inte fått något officiellt erkännande för våra allvarliga farhågor, än mindre åtgärder mot de många misslyckandena i klinisk tillämpning, informerat samtycke, styrning och grundliga bevis för användandet av ECT. Som ett resultat har de bland oss som har mottagit ECT fått svåra psykiska trauma och livslånga försämringar av sin kognitiva funktion.”
I brevet framhölls det faktum att de flesta som får ECT är kvinnor och äldre. Det betonades också att en undersökning måste vara oberoende. Detta är avgörande eftersom användningen av ECT för närvarande övervakas av Royal College of Psychiatrists (Kungliga Psykiatrisällskapet, ö.a.) som kan vara mindre benäget att ta upp de typer av oegentligheter och brister som identifierats av vår egen oberoende granskning.(3)
Den första som signerat brevet är Dr Sue Cunliffe som varit barnläkare tills ECT gjorde henne oförmögen att arbeta. Jag hade äran att diskutera tillsammans med Sue under den 57:e Maudsley-debatten på Institute of Psychiatry i London är 2018 (4) där vi lade fram förslaget ”Detta Institut anser att ECT har inte någon plats i modern medicin”. Argumenten från de två psykiatrikerna som motsatte sig förslaget och frånvaron av någon märkbar empati för Sues alarmerande personliga historia verkar upplysande.
Vår efterlysning av en undersökning har nu godkänts av flera viktiga brittiska organisationer, inkluderande National Counselling Society (Nationella föreningen för samtalsterapeuter, ö.a.), Association of Clinical Psychologists (Förbundet för kliniska psykologer, ö.a.) och Council for Evidence-Based Psychiatry (Rådet för evidensbaserad psykiatri, ö.a.). Viktigt nog har det även stötts av Storbritanniens största och allmänt respekterade medlemsorganisation inom psykisk hälsa (frivilligorganisation) Mind, ”Inom Mind efterlyser vi en omfattande granskning av hur elchocksbehandling (ECT) används, en potentiellt riskabel fysisk behandling som fortfarande används för att i sällsynta fall behandla psykiska problem. Vi vet att vissa människor har funnit det effektivt för att lindra symtom från psykiska problem – särskilt depression – när inget annat har fungerat. Dock vet vi fortfarande inte varför det fungerar eller hur effektivt det är. Vissa människor som har fått ECT kan ha upptäckt att de upplevt negativa biverkningar som är värre än symtomen av problemet de försöker behandla och det innefattar förlust av korttids- eller långtidsminne”.
Det är lika viktigt att vårt krav på en undersökning också stöds av en mindre organisation, Headway, föreningen för hjärnskadade. Dess stöd är ett erkännande av att ECT verkligen kan orsaka skada på hjärnan. Ytterligare bekräftelse på detta, utöver själva forskningen1, kommer överraskande från Somatics, som tillverkar ECT-apparater i USA. Detta efter att förlikning träffats strax före rättegången för en grupptalan. Somatics gjorde en uppdatering av användarmanualen i vilken ”bestående hjärnskada” läggs till i listan över risker.
Under det kanske viktigaste steget mot att åstadkomma verkliga förändringar (med tanke på att forskning inte alltid är tillräcklig för att ändra åsikter), har slutligen den engelska advokatbyrån Freeths meddelat, att man efter all media om vår granskning av forskningen, fick ”dussintals” förfrågningar från mottagare av ECT om att gå med i Storbritanniens egen grupptalan som man förbereder. Rättegången fokuserar mindre på det faktum att ECT orsakar minnesförlust och hjärnskador och mer på det faktum att människor inte blir informerade om det när de erbjuds ECT.
Förhoppningsvis kommer patienter, vårdgivare, yrkesverksamma inom psykisk hälsa, akademiker och advokater som arbetar tillsammans att påskynda den oundvikliga och slutliga döden för denna till stor del ineffektiva och extremt farliga metod. Under tiden har vår mångskiftande allians för avsikt att se till att det minskande antalet psykiatriker som fortfarande anser att ECT är säkert och effektivt kommer att använda det alltmer sparsamt, och kommer att noggrant kontrollera minnesförlust och kommer att erbjuda kompensation och remiss för kognitiv rehabilitering när hjärnskador uppstår.
Naturligtvis kommer det att bli motstånd från ett litet antal välmenande och omtänksamma personer. Det fanns antagligen liknande opposition, driven av hedervärda motiv, under det skälvandet slutet för överraskningsbad, snurrstolar, placering av patienter bredvid kanoner och, mer nyligen, lobotomier. Vår allians av inblandade parter är dock fast besluten att tillämpa dagens principer för evidensbaserad medicin och mänskliga rättigheter för att lyckas i Storbritannien. Vi hoppas att andra kommer att följa efter oss.
Referenser
1. READ, J., KIRSCH, I., McGRATH, L. (2020). Electroconvulsive Therapy for depression: A Review of the quality of ECT vs sham ECT trials and meta-analyses. Ethical Human Psychiatry and Psychology, doi:10.1891/EHPP-D-19-00014 https://connect.springerpub.com/content/sgrehpp/21/2/64
2. VLESSIDES, M. (2020). Experts call for immediate suspension of ECT, others push back (Experter efterlyser indragning av ECT, andra håller emot, ö. a.). Medscape, 24:e juli. www.medscape.com/viewarticle/919533
3. READ, J., HARROP, C., GEEKIE, J., RENTON, J. (2018). An audit of ECT in England 2011-2015: Usage, demographics, and adherence to guidelines and legislation (Användning, demografi och efterlevnad av riktlinjer och lagstiftning, ö. a.). Psychology and Psychotherapy: Theory, Research and Practice, 91, 263-277.
4. READ, J., CUNLIFFE, S., JAUHAR, S., McLOUGHLIN, D. (2019). Should we stop using electroconvulsive therapy? (Bör vi sluta använda elchocksbehanding?, ö. a.) British Medical Journal, 364:k5233. doi: 10.1136/bmj.k5233
Fil Dr John Read är professor i klinisk psykologi vid University of East London.
Copyright (c) – Originalartikel:Electroshock Therapy: From Research to Action